Vad några av er vet är att Cole hatade Sheringham och vice versa. Men på planen märkte man inte detta. Ytterligare ett bevis på att man inte behöver vara bästa polare utanför planen för att spela bra tillsammans. Något att ha i åtanke när man betänker John Terry och Wayne Bridge i det engelska landslaget.
**********
Hur som helst hade engelska FourFourTwo en “one-to-one” intervju med Cole nyligen där läsarna fick ställa den före detta Unitedanfallaren frågor.
Och då fick han naturligtvis frågan om vad han tyckte när United köpte Sheringham 1997.
-Jag tålde honom inte. Vi spelade en träningsmatch mot Milan sommaren 1997 efter han hade skrivit på och han sa något på planen åt mig. “Jag försökte bara hjälpa till” sa han men jag svarade direkt “jag behöver inte din hjälp, din penis”.
-Det ironiska var att vi spelade riktigt bra tillsammans och Pally (Gary Pallister) tog ett snack med mig och sa “Jag vet att du inte gillar Teddy men fortsätt bara att spela bra tillsammans så spelar det andra ingen roll”.
-Jag försökte alltid vara professionell på planen och om jag ska vara ärlig var Teddy det också. Man behöver inte vara bästa polare för att spela bra tillsammans. Jag brukar inte ha några problem men andra människor men jag och Teddy? Inte en chans.
**********
Man undrar om han berättar hela sanningen. Enligt rykten fanns det damer inblandade - men vi lär aldrig få veta (åtminstone tills Sheringham skriver en bok…)
**********
Cole berättar även att han och Yorke passade perfekt tillsammans - på och utanför planen.
-Jag gillade Yorkey men vi var totalt olika. Dwight var “titta på mig, jag spelar för United och har en snygg tjej” medan jag köpte en porsche en gång men det tog mig två månader att ens köra den till träningen för att jag kände mig så självmedveten.
-När jag och Yorke började spela tillsammans var det som att träffa en speciell kvinna och att bli kär. Allting kändes rätt.
**********
Andra höjdare från intervjun:
Cole hade Cyrille Regis som barndomsidol. Han fick ta emot en hel del rasistiska påhopp men var otroligt stark mentalt. Han gjorde mycket för svarta spelare i England.
Arsenals före detta ordförande Jimmy Hill sa till en ung Cole: “Du tror att du är väldigt bra men du kommer inte att lyckas som professionell spelare.”
Hans son Devante spelar som anfallare för ett av Manchester Citys ungdomslag. Lägg namnet på minnet.
Och så några rader om en av mina (Marcus) absoluta favoritspelare, Paul Scholes. Så här beskriver Andy Cole sin före detta lagkamrat:
-Butty used to call Scholes “the ghost”. After a game, you’d turn around and he’d be gone. It was like he could walk through walls. He wasn’t really one for the limelight, Scholesy.
Fantastiskt. Tänk om bara fler fotbollsspelare kunde vara som Paul Scholes.
Boys and girls. Har semester denna vecka så det blir tyvärr ingen rapportering från Stamford Bridge heller de andra Premier League-arenorna. Däremot kan jag bjuda på en väldigt välskriven gästblogg idag.
Över till Peter.
**********
Då Marcus är på semester så har äran och ansvaret den här gången lagts på mig att skriva en gästblogg. Peter heter jag men är mer bekant under signaturen ”PHy.”. Och då vet de flesta av er att den här gången har bloggaren tveklöst sympatier för Man Utd. Men här är jag ovanligt nog på mitt mest masochistiska humör då jag tänkte återbesöka några av Uniteds allra mörkaste ögonblick (under min medvetna livstid).
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Varför vill man skriva en gästblogg om sin klubbs värsta ögonblick? En vanlig kliché är att man behöver uppleva det dåliga för att verkligen uppskatta det goda. Men min idé är också att erbjuda en kontrast till den nu rådande bilden av United som en röd vinstmaskin och möjligen att påminna, inte minst Uniteds fans under 25 år, om att ”det var inte alltid så här bra!”.
Vilket om inte annat bör ses som en uppmaning till ödmjukhet, eftersom den logiska följden av det är att ”det behöver inte alltid fortsätta vara så här bra!”. För de som inte håller på United kan det här så klart vara ett tillfälle att sola er i skadeglädjen, kanske komma med ytterligare tillfällen då ni tycker att era lag har gett United en riktig käftsmäll; eller kanske, om ni är så lagda, lyfta fram vad ni anser vara er klubbs mörkaste ögonblick.
Det här är mina personliga minnesbilder. Både urvalet av ögonblick och min beskrivning av dem är helt subjektiva. Under det hela ligger en ambition att beskriva min resa tillsammans med United, men också att kasta ett ljus över vad som format min relation till andra för United centrala rivalklubbar, som ju oundvikligen varit de som fått ögonblicken att bli allra djupast mörka.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
1988/89 med omnejd – ”Så nära men ändå så långt borta…”
Att växa upp som Unitedsupporter under 1980-talet var inte helt lätt; ligan hade inte vunnits sedan 1968, vilket för en person i min ålder lika gärna hade kunnat vara 1868, och istället var det Liverpool som var det klart dominerande laget. Att hålla på United var i det sammanhanget inte ett strategiskt val om man ville överleva skolgårdsdjungeln.
Enstaka triumfer i FA-cupen var ljuspunkter i mörkret. Men säsongen 1987/88 hade lovat gott. United hade trots allt slutat tvåa, efter Liverpool så klart, och man hade en ny manager som bådade gott. Inför den kommande säsongen, 1988/89, värvade United bland annat tillbaka sin gamle hjälte Mark Hughes och nya unga spelare började komma fram. Den här säsongen skulle det kanske kunna ske?!
Och visst började det bra med tre vinster de första fem matcherna. Därefter lyckades United inte vinna en enda av de nio därpå följande matcherna! I november låg man på elfte plats och trots en uppryckning strax efter jul så ledde en i stort sett lika katastrofal vår till att United slutade elva i en liga man hoppats kunna vinna.
Upplevelsen var som ett slag i maggropen. Det var som en bekräftelse på allt man försökt undantränga under hela 1980-talet, Uniteds kollektiva och vid den tidpunkten till synes eviga oduglighet i jämförelse med framför allt Liverpool; klubben man jämförde sig med. Mörkret känns aldrig mer avgrundsdjupt än när man tror sig ha sett ljuset.
Jag betvivlar inte att Liverpools fans kan känna igen sig.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
City 5 – 1 United – ”23/9-89: Derby Day Disaster”
De avgrundsmörka molnen var inte på något sätt skingrade när den påföljande säsongen inleddes. Däremot var City tillbaka i högsta divisionen igen efter ett par års frånvaro, och utsikten att knäppa dem på näsan piggar upp varje Unitedsupporter.
Resultatet blev fullständigt katastrofalt. Ekonomiskt var situationen då mellan klubbarna i stort spegelvänd mot idag, City levde med knappa resurser samtidigt som United bröstade upp sig ekonomiskt med märkliga ägarturer där guld och gröna skogar utlovades. Sportsligt var klubbarna i alla fall meritmässigt jämförbara vilket självklart gav rivaliteten extra krydda.
Den här matchen, inbakad i en horribel 13:e plats i ligan för United den här säsongen, spädde på den känsla av underlägsenhet och hopplöshet man kände som Unitedsupporter. Känslan var att klubben var på väg ingenstans. Vinsten i FA-cupen var, åtminstone vid det tillfället, en klen tröst.
Men varje match mot City sedan dess har alltid inneburit en brinnande önskan om att hämnas för den här manglingen. Well, payback’s a bitch.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Anfield 26/4-92 – ”The horror… the horror…”
Det fanns skäl till optimism inför säsongen 1991/92; säsongen innan hade United förbättrat sin ligaplacering men också lyckats vinna Cupvinnarcupen. Nya spelare som Peter Schmeichel, Andrei Kanchelskis och Paul Parker hade förstärkt truppen. United var i de flestas ögon favoriter att vinna ligan för första gången på 25 år.
Och visst började säsongen bra. United gick obesegrade i tolv raka matcher av vilka man vann åtta. United ledde ligan vid jul med god marginal.
Men under våren föll Uniteds spel och resultat samman. Endast tre vinster på de tolv sista ligamatcherna ledde till att Leeds, en av Uniteds mest bittra rivaler, kunde komma ikapp. Ett förtätat spelschema gjorde att United tvingades spela fem matcher på elva dagar.
Den matchserien, tillsammans med Uniteds chans att vinna ligan, avslutades mot klubbens värsta rivaler; Liverpool, på Anfield. Liverpool vann med 2-0 (runt 7:15) och United fick utstå förödmjukelsen att, till Anfields högljudda hån, vid en bitter rivals händer tappa titeln till en annan bitter rival.
Som Unitedsupporter var det så klart fruktansvärt. Att tappa en ligatitel man var favorit till att vinna efter att inte ha vunnit på 25 år var hemskt. Att tappa den till just Leeds gjorde saken än värre. Att tappa den på Anfield var fullständigt outhärdligt. Självfallet eftersom skillnaden mellan Liverpool, den så framgångsrika segermaskinen, och United, som bara inte kunde vinna, blev en så tydlig kontrast.
En kontrast som Liverpools fans givetvis inte var sena att gnida in i våra ansikten. En stor del av skadeglädjen Unitedfans i min ålder i svaga stunder kan känna mot Liverpool grundlades denna dag.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
1995 – ”En väldigt lång sommar…”
Tre år senare var situationen en annan. Ligaförbannelsen hade brutits med två raka segrar och United jagade en tredje seger, vilket inte många inför säsongen trodde att de skulle misslyckas med. Men en ny utmanare hade dykt upp på scenen i form av Blackburn Rovers, som med Jack Walkers hjälp också hade de finansiella musklerna att utmana United.
United gjorde egentligen inte en dålig säsong, men Blackburn var enastående och visade upp en fantastisk stabilitet. Ligan avgjordes i den sista omgången och det skulle visa sig att United hade avgörandet i sina egna händer då Blackburn förlorade borta mot Liverpool.
Men borta mot West Ham lyckades United bara få oavgjort vilket inte räckte till för att passera Blackburn, som därmed vann ligan. Precis som tre år tidigare förlorade United ligatiteln till motståndarfansens hörbara hån. Bortamatcherna mot West Ham har sedan dess alltid varit en krånglig och laddad historia för United – och matcherna mot Hammers för onekligen med sig en extra mordisk glimt i ögonvrån för en gammal Unitedfan.
När sedan Everton vann FA-cupfinalen mot United någon vecka senare så var säsongen i sin helhet förstörd.
Som Unitedfans kastades man ner i ett svart hål av mörker. Sex år i rad hade man i alla fall vunnit någon titel och de senaste två åren hade United dominerat. Tveklöst hade ett mått av hybris slagit till, vi trodde oss helt felaktigt vara oslagbara. Men ju större man är desto hårdare faller man och smärtan var nu plågsamt påtaglig. En smärta vi sannolikt förtjänade.
Sommaren som följde blev minst sagt turbulent. Kontroversiellt nog sålde Alex Ferguson tre av lagets absolut mest tongivande spelare – Paul Ince, Mark Hughes och Andrei Kanchelskis – utan att några ersättare värvades. Eric Cantonas framtid i klubben var också osäker som en följd av Kung Fu-incidenten tidigare under säsongen.
Med facit i hand så såg självklart Ferguson något vi Unitedfans, de flesta av oss i alla fall skulle jag tro, inte såg. Men där och då var det för oss mest en bekräftelse på att United inte längre var en klubb med ambitioner. Samtidigt kraxade domedagspredikanterna om att Uniteds storhetstid nu var över. Rädslan för att återgå till mediokritet hängde som ett mörkt moln kring våra huvuden.
Inledningen av den därpå följande säsongen, med en 1-3-förlust mot Aston Villa, tillsammans med Alan Hansens olycksbådande ord om att ”you’ll never win anything with kids”, gjorde väldigt lite för att skingra den rädslan.
O ye, of little faith…
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
2006 – ”United i underläge för första gången på 15 år”
Alltsedan början av 1990-talet hade United varit en klubb som slagit från överläge. När 2006 inleddes så var detta inte längre fallet. Chelsea, med sin nye ägare Roman Abramovich, hade på kort tid flyttat fram såväl de sportsliga som de finansiella kriterierna för framgång. För första gången på 15 år var United en klubb som ännu en gång slog ur underläge.
Även rent resultatmässigt var läget svårsmält för en Unitedsupporter. I ligaspelet var Chelsea överlägset och katastrofalt nog hade United åkt ur Champions League redan i gruppspelet för första gången på väldigt länge. Detta trots att klubbar som Arsenal och Liverpool gick långt i turneringen.
Klubben var också drabbad av interna stridigheter. Familjen Glazers övertagande sågs inte med blida ögon av fansen. Anfallsstjärnan Ruud Van Nistelrooy hamnade i onåd och lämnade klubben för Real Madrid. Roy Keane, klubbens kapten och talisman, fick sparken efter att alltför grovt sågat sina lagkamrater i en TV-intervju.
Efter säsongens slut gjordes ingen stor satsning i form av värvningar. Sir Alex Ferguson valde att hålla fast vid den trupp som precis lyckats vinna Ligacupen, med Michael Carrick som enda tillskott. Som Unitedsupporter var känslan än en gång att United inte längre hade kraft eller ambition att på allvar utmana om ligatiteln.
En mer gnagande känsla var också att Ferguson kanske helt enkelt inte var kapabel att i en ”ny fotbollsvärld” bygga ytterligare ett starkt lag med sina traditionella metoder och värderingar från den ”gamla fotbollsvärlden”. Domedagspredikanterna kraxade igen, denna gången högre än någonsin tidigare, och gav bränsle åt denna farhåga.
Givetvis fanns det som Unitedfans ett mått av bitterhet riktat mot Chelsea, som på kort tid lyckats köpa den dominans United arbetat i decennier med att skapa. Chelsea var den nye herren på täppan och under 2006 fanns inget som såg ut att kunna ändra på det. Mörkret var kompakt.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Självfallet finns det avsevärt mörkare tidpunkter längre bak i Uniteds historia än vad jag har tagit upp här. Främst det som var en mänsklig likaväl som sportslig katastrof, Münchenkatastrofen 1958 där ett av Englands genom tiderna bästa och mest lovande lag bokstavligen gick bort.
Men också, som exempel, nedflyttningen till andra divisionen 1973/74, och för all del förlusten i femminutersfinalen i FA-cupen mot Arsenal 1979; där den riktiga rivaliteten klubbarna emellan kanske verkligen tog fart. Men allt det här var före min tid och min upplevelse av dem därför distanserad snarare än personlig.
Genom åren jag följt United finns det också enskilda matcher vars resultat självklart smärtade – t ex 0-5 mot Newcastle och Chelsea, och 1-4 mot Liverpool - men med något undantag så inträffade dessa under relativt framgångsrika perioder och betraktas därför inte av mig som så världsomvälvande traumatiska som ovan nämnda perioder och ögonblick.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Genom dessa mörka stunder definieras relationen till rivaliserande klubbar. Liverpool, genom sin dominans under 1970- och 80-talen förkroppsligar de allt det man som Unitedsupporter då strävade efter men också fortfarande respekterar.
Chelsea har under den senaste femårsperioden växt fram som Uniteds kanske främsta sportsliga rival. Chelsea utmanar, som ingen annan klubb tidigare, Uniteds ställning som den dominerande kraften i engelsk fotboll. City och Leeds är mer utav en geografiskt och historiskt betingad rivalitet, men genom sin förmåga att också ge United sportsliga käftsmällar blir rivaliteten än mer intensiv. Rivaliteten med City kommer rimligtvis intensifieras nu när de försöker ”göra en Chelsea”.
Det är värt att notera att Arsenal inte svarat för någon av de mörka stunder jag lyft fram som särskilt centrala. Samtidigt är det den mest långvariga och intensiva sportsliga rivaliteten jag upplevt som Unitedsupporter. Sannolikt beror detta på att United i denna rivalitet aldrig slagit ur underläge; det är inte en rivalitet som, på samma sätt som varit fallet med t ex Liverpool och Chelsea, ifrågasatt den ”självbild” man som Unitedsupporter har av sin klubb.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
En sak värd att ta med sig från denna övning i masochism är att också de allra mörkaste stunderna har sina slut. Det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln. Men samtidigt lyfter det också fram betydelsen av kraftfullt ledarskap för att ta sig igenom mörkret.
Likt Petrus tre gånger förnekade Jesus innan tuppen gol så finns det också tre ögonblick genom åren då Unitedfans som jag tvivlat på Sir Alex Ferguson och hans förmåga att leda United vidare. Runt 1988/89, sommaren 1995 och sommaren 2006 var alla sådana tillfällen och vid vart och ett av dem visade sig Ferguson klokare än oss fans.
Likt Petrus efter det tredje förnekandet ångrade sig och aldrig förnekade Jesus igen så kommer heller aldrig jag mer att ifrågasätta Ferguson som Uniteds manager.
Däremot, när han till sist lämnar United, så kan det mycket väl vara inledningen på ännu en mörk period i klubbens historia.
Varje vecka kör jag en “läsning på engelska” där jag väljer en artikel, krönika eller intervju från de engelska tidningarna som jag tycker har varit extra intressant under veckan som gått. Det ger mig chansen att uppmärksamma något som det troligtvis inte skrivits alltför mycket om i Sverige tidigare.
Den här veckan - med tanke på att det är Liverpool-Everton idag - har jag fastnat för en lång och härlig intervju med Evertons Steven Pienaar. Sydafrikanen är en av Premier Leagues formstarkaste spelare - men har inte alltid haft det så lätt.
Han växte upp i stadsdelen Westbury utanför Johannesburg. Stadsdelen har beskrivits som “a death zone where the Devil is busy”.
Cesc Fabregas slog igenom när han var 16 år gammal. Helt plötsligt tvingades han uppträda professionellt hela tiden. Det är inte det lättaste när man fortfarande är en pojke. På ett sätt kan man säga att han förlorade fyra år av sin ungdom (16-20) då han bara skulle ha njutit av livet utan att ha för mycket ansvar.
Och kanske är det därför han alltid har framstått som en ganska allvarlig person. En del personer växer aldrig upp (Neil Ruddock springs to mind) medan en del kanske växer upp för tidigt.
**********
Men något har hänt med spanjoren den här säsongen. Han verkar mer avslappnat i intervjuer och offentliga framträdanden och har ju dessutom fått en mer framskjuten roll i Arsenal.
Vad är hemligheten? Jo, i det senaste numret av magasinet Champions, som damp ner i brevlådan häromdagen, berättar Fabregas att den här säsongens långa skadeuppehåll har hjälpt honom något oerhört. För första gången under karriären fick han chansen att stanna upp och reflektera på livet.
Det kanske vi alla ska göra lite oftare.
**********
Så här säger Fabregas i Champions: -Förra säsongen var jag verkligen nere. Jag kunde inte njuta av något. Allting var negativt och jag tappade passionen för fotbollen. Jag var gladare hemma ensam än någon annanstans.
-Skadan som höll mig borta från fotbollsplanen i fyra månader var det värsta som har hänt mig under min karriär men jag lärde mig jättemycket under den tiden. Jag hanterar saker och ting väldigt annorlunda nu. Förut tog det minst tre timmar efter en förlust före någon kunde prata med mig. Nu, en halv timme. Man måste titta framåt och vara positiv.
**********
-Jag hanterar kritik på ett annorlunda sätt nu också. Förut, om någon skrev något eller sa något, så tog jag det alldeles för personligt. Nu så tänker jag bara “jaha, men vad ska de göra åt det då”. Jag skrattar mycket mer nu, hela dagen. Mer och mer så har jag börjat inse att man ska njuta av livet varje dag. Man är här idag, borta imorgon.
**********
Så pratar en väldigt mogen 22-åring.
Och på söndag måste han plocka upp sina Arsenal lagkamrater från golvet och göra säsongens match borta mot Chelsea om Arsene Wengers manskap ska ha någon chans att vinna ligatiteln den här säsongen.
En vinst på Stamford Bridge skulle ge Arsenal självförtroendet att återuppta kampen med Chelsea och United.
**********
Nu tror jag i och för sig att Chelsea vinner. Men man vet aldrig med Arsenal.
Vad tror ni?
**********
Och så blir det inget transferförbud för Chelsea. Nu vet jag inte alla detaljer i Gael Kakutafallet och det är mycket möjligt att Chelsea var helt oskyldiga men skickar det nya beslutet från CAS ut en signal som säger “det är fritt fram grabbar, sno vilka spelare ni vill, hur ni vill”?
**********
Avram Grants fru säger att hon inte har några problem med att han går på bordell. Det var bara en massage, säger hon.
Intressant förhållande. Men hennes inställning måste vara en ljuspunkt i en annars mycket mörk säsong för israelen. Kan inte vara lätt att träna en av världens mest misskötta klubbar just nu OCH utpekas som “the Prem manager in brothel”.
*********
Varför är pyjamas plural på engelska och singular på svenska?
*********
Wayne Bridge hel igen och kan göra comeback mot Hull till helgen. Undrar hur det går för honom. Han har ju också i allra högsta grad påverkats av John Terry skandalen.
**********
Liverpool-Everton på lördagsförmiddagen och i morgon tänkte jag bjuda på en väldigt bra intervju med Steven Pienaar, som har varit i strålande form den här säsongen.
Tidningarna här i England spekulerar i att Ryan Babel kan spela från start för Liverpool. Det vore en skräll men Rafael Benitez sa i onsdags att vi borde se en bättre holländare nu när transferryktena slutat cirkulera.
Men då måste han ju få fler än sex minuter att visa vad han går för också.
**********
Kan Niceanfallaren Loic Remy vara på väg till Arsenal? Vissa rykten här i England tyder på det. Någon som har sett honom spela? Han beskrivs som den nye Thierry Henry. Låter lite väl positivt.
**********
Kan Anderson var på väg bort från United? Har inte varit i de tre senaste trupperna ens och skulle ha spelat mot City i en reservmatch i veckan - men matchen blev inställd.
Jermain Defoe stod för alla tre målen när Tottenham slog ut Leeds ur FA Cupen med en 3-1 seger på Elland Road. Tre mål mot ett League One-lag lär inte få spanska eller brasilianska försvarare att darra på benen men Defoe har gjort 23 mål den här säsongen och jag undrar om han inte håller på att spela till sig en startplats i Englands VM-lag nu.
**********
Fabio Capello har hittills föredragit att spela med en jätte bredvid Wayne Rooney, typ Emile Heskey eller Peter Crouch, men snabbhet är ofta en avgörande faktor i internationella matcher och man får ju anta att Defoe kommer att göra fler mål än Heskey i ett VM. Men vågar Capello chansa med Tottenhamanfallaren?
**********
Vad tycker ni? Hur bra är Defoe? Är han “bara” en jätteduktig Premier Leaguespelare eller håller han hög internationell klass?
Tänka sig att Svennis tog med 17-årige Theo Walcott - som inte hade spelat en landskamp då eller ens, tror jag, en endaste Premier Leaguematch - istället för Defoe till VM 2006. Speciellt med tanke på att Wayne Rooney hade varit skadad hela våren.
**********
Defoe har alltid setts som en liten partynisse men i den här exklusiva intervjun med the Evening Standard berättar han om varför han har valt fotbollen framför alkoholen. Han dricker inte en droppe sprit och har uppmanat sina lagkamrater att ta efter honom.
Anfallaren har dessutom startat en ungdomsturnering (imaginatively called the Jermain Defoe Cup) tillsammans med en organisation för välgörande ändamål.
**********
Äntligen en liten insikt i hur Tottenham bedriver sina transferaffärer. Så här berättar Birminghams vice ordförande Peter Pannu (ja, han heter faktiskt så): “With [Roman] Pavlyuchenko we managed to negotiate down from £13m to £10m but when we put in a written bid we were told after three days of negotiations that he was not available for sale at £15m.”
**********
John Terry-storyn rullar vidare här i England utan att avta i styrka. I gårdagkvällens korta “extrablogg” kunde ni läsa om de senaste ryktena och i dagens Mirror kan vi läsa att han har haft en affär med en annan Premier League-spelares tjej. The Sun har inte rört storyn. Än.
Det står inte vilken klubb det handlar om men jag tror inte vi har läst det sista om det här. På söndagarna brukar de riktiga bomberna komma.
Och i morgon ska Terry möta Fabio Capello.
Men nog om Terry nu för ett tag.
**********
Arsenal har tydligen inte skrivit kontrakt med försvararen från Montenegro, Stefan Savic. Spelaren hävdade igår att han var klar för the Gunners men det verkar inte som om Wenger har bestämt sig ännu.
**********
Liverpools skadesituation är på väg att börja lätta något. Rafael Benitez sa igår att Fernando Torres och Glen Johnson kan vara tillbaka om tre veckor medan Yossi Benayoun kanske kan spela om två veckor.
**********
Patrick Vieira kan spela sin första match för Manchester City på lördag mot Hull. Ska blir intressant att se hur han klarar sig. Själv tror jag att han har blivit för långsam - men jag hoppas jag har fel. Det är aldrig roligt att se en legend som är på väg nedåt.
**********
Det fullständiga kaoset på Fratton Park fortsätter. Igår missade Portsmouth betalningen på ett stort lån och kunde ha gått under men köptes till slut av Balram Chainrai. Den Hong Kong-baserade affärsmannen är klubbens FJÄRDE ägare på ett år. Har det någonsin inträffat i en annan toppklubb?
Spelarna har fått lön för januari nu i varje fall men vad hjälper det när man fortsätter att förlora matcher. Igår dominerade man stora delar av matchen mot Fulham på Craven Cottage - men förlorade ändå med 1-0. På ett mål som såg ut att vara offside.
When you’re down, you’re down, som engelsmännen säger.
**********
Lånet från Roma, Stefano Okaka, debuterade för Fulham men såg lite valpig ut. Men efter nyheten att Andy Johnson troligen behöver en operation för att fixa sin knäskada så kan Okaka få en del chanser under våren.
Tänk vad Roy Hodgson måste önska att Brian McBride fortfarande var i klubben.
**********
Tidernas roligaste rykte. The Sun skriver att Barcelona återigen försöker ta tillbaka Cesc Fabregas till Katalonien men att de även vill ha en annan Arsenalspelare.
Sitter på the Guardian och hör att John Terry har lyckats ha sex med ytterligare en lagkamrats fru eller flickvän. Tabloiderna kommer att ha storyn i morgon.
Våra advokater på the Guardian är lite mer försiktiga och vi lär inte kunna köra en artikel i morgon om det inte finns några citat från de inblandade.
**********
Jag vet vem spelaren är och det lär ni också veta om några timmar. Om artiklarna i the Mirror och The Sun stämmer så måste väl John Terry ändå avgå som landslagskapten? Finns det någon som har någon som helst respekt kvar för mannen?
Det blev ingen rolig kväll för John Terry på The KC Stadium (short for Kingston Communication Stadium, PLs fulaste arenanamn?). Det blev inget avgörande mål för mittbacken som i lördags mot Burnley. Det blev ingen vinst för Chelsea som i lördags mot Burnley.
Det blev 1-1 för Chelsea mot Hull - och hån, burop och hatstämning från hemmafansen.
*********
Hullfansen sjöng bland annat “Same old Terry, always cheating” när han tog bollen med handen och “Terry, Terry, where’s your wife” (i Dubai, enligt tabloiderna) och buade så fort Terry rörde bollen. Terry verkade inte speciellt berörd men sprang i varje fall fram och satte upp pekfingret mot munnen för att visa att Hullfansen skulle hålla tyst när Didier Drogba kvitterade för Chelsea.
*********
Jag är övertygad om att Terry kommer att fortsätta att prestera för Chelsea under våren. Allt snack om att hans affärer kommet att påverka titelracet tror jag inte ett dugg på. Fotbollsspelare reagerar på olika sätt när saker och ting går snett i privatlivet. Lee Bowyer spelade kanske sin bästa fotboll under rättegången för attackan på den asiatiska studenten medan Jonathan Woodgate inte kunde sätta en fot på planen. Terry är nog mer Bowyer än Woodgate om vi säger så.
*********
För Chelsea var gårdagens result ingen katastrof men en missad chans. Nu är Carlo Ancelottis manskap bara två poäng före United istället för fyra. Om United slår Pompey på lördag - vilket vi väl får utgå ifrån - så kommer Chelsea vara en poäng bakom titelrivalerna när matchen mot Arsenal börjar på söndag…
*********
Men vi ska inte glömma bort att Hull gjorde lagets troligen bästa match den här säsongen. Spelarna visade rätt inställning, pressade Chelsea över hela planen och i 19-årige skotten Tom Cairney har Phil Brown hittat ett jättelöfte.
Jar är imponerad av Brown faktiskt. Han har fått mycket skit sedan han tog Hull till topp fyra i Premier League förra hösten och slog Arsenal och Tottenham på bortaplan. Den här säsongen har det dock gått mycket tyngre och han var bara några matcher från att få sparken för några månader sedan. Det var en hel del spelare som tyckte att han hade blivit för kaxig.
Too big for his boots, som engelsmännen säger. Det mesta handlade plötsligt om Phil Brown istället för Hull City. En mini-Mourinho alltså. Och så hade vi den där bisarra presskonferensen då han hävdade att han hade övertalat en kvinna att inte begå självmord genom att hoppa från en Humberbron.
*********
Men Brown anordnade ett möte med spelarna då han bad om ursäkt och sa att han skulla tona ner sig själv och låta laget få mer fokus. Och det har han gjort också. Spelarna verkar ha accepterat hans ursäkt och lyft sig. Sedan visade klubben att man verkligen tror på Brown genom att tacka nej till budet från Wolves för Stephen Hunt. Hunt behövs i Hull om de ska undvika nedflyttning.
*********
Martin Samuel, en av Englands bästa krönikörer, kan inte förstå varför Rafael Benitez skulle vilja flytta från Liverpool till Juventus. Turinlaget har ju mindre fans på matcherna än till exempel Bolton Wanderers skriver han. Stämmer det? Läs krönikan här (andra artikeln efter Capello).
*********
Terry ska ju träffa Capello på fredag eller lördag för att prata om kaptensbindeln. Men nu har tydligen Wayne Bridges ex-flickvän blivit erbjuden 3 miljoner kronor för att berätta om sin affär med Terry. Och med tanke på att det bara är söndagstidningarna som har råd att betala sådana summor så kan fler detaljer om Terrys privatliv komma ut dagen efter Capellos möte med Terry.
Så vad gör italienaren?
*********
Vilken härlig skräll av Crystal Palace i FA Cupen igårkväll. Det blev 3-1 hemma mot Wolves i en match som hade allt. Palace, som ni vet, är mitt inne i en ekonomisk kris och har tvingats sälja lagets bästa spelare, bland annat anfallaren Victor Moses, och hade bara tre avbytare i en ligamatch mot Newcastle nyligen.
Vem kliver fram då? Jo, Danny Butterfield gör det. En försvarare som Neil Warnock slängde upp på topp i ett desperat försök att ge Wolvesförsvaret lite problem i luftrummet. Resultatet: ett hat-trick på sex minuter. Fantastiskt.
*********
Och Warnock hade som vanligt mycket intressant att säga efter matchen. Förutom att höja sina spelare till skyarna berättade han hur Chelsea och Fulham har försökt dra nytta av Palaces ekonomiska kris.
-Måndagen (transfer deadline) var en lång, lång dag för mig. Jag tror Fulham bjöd en struntsumma, 30 000 pund, för TRE av våra unga spelare i akademin och Chelsea försökte plocka några spelare också. Det är äckligt att se, sa Warnock.
Palace ställs nu mot Aston Villa i femte omgången.
*********
Det var inte bara Palace som skrällde igår. Notts County slog ut Wigan efter vinst med 2-0 på DW Stadium. Svennis var på plats och på strålande humör.
Så här skrev Paul Wilson i the Guardian: County continue to be threatened by a winding-up petition over unpaid monies to HMRC, but conjured a stunning win at Wigan with the watching Sven-Goran Eriksson overjoyed, or as close as the former England manager ever gets to overjoyed.
Were you watching Hasse Backe?
*********
Och har ni - liksom jag - gått omkring och funderat på varför det slås så många fullständigt värdelösa hörnor nuförtiden bör ni läsa den här artikeln av Rob Bagchi.
*********
Liverpool har gjort klart med serbiske landslagsanfallaren Milan Jovanovic från Standard Liege. Vad vet vi om honom? Någon som har sett honom spela? Berätta. Är han bättre än Andriy Voronin, en annan av Benitez gratisförstärkningar?
*********
West Hams nyförvärv Mido ska tydligen spela för 1,000 pund i veckan under våren. Vilken grej! Det är ju mindre än vad jag tjänar (obs! skämt). Det visar ju att han verkligen vill visa att han håller i Premier League. Men kommer han inte bli lite sur om han gör sex mål under våren och räddar West Ham medan Benni McCarthy sitter på bänken och tjänar 37,000 pund i veckan.
*********
Arsenal har köpt en 19-årig försvarare, Stefan Savic, från BSK Borca i Montenegro. Han tillsluter i sommar. Han sa: -Jag hade erbjudanden från Tottenham och Birmingham men så fort jag hörde att Arsenal var intresserade så tvekade jag inte.
Jag skulle vilja säga att det är Arsene Wengers förtjänst. Tänk vad hans arbete med unga spelare har gjort för klubbens rykte och kapacitet att locka till sig lovande spelare.
*********
Stokes Matthew Etherington har erkänt att han har lidit av spelbehov och har nu sökt hjälp av Anonymous Gamblers. Tydligen är han skyldig ”the bookmakers” nästan en miljon kronor. Ingen dålig summa även för en fotbollsspelare och en del av hans lön från Stoke går nu direkt till vadslagningsfirman för att betala av skulden.
Stort att han pratar om det öppet. Nu kanske han kan hjälpa andra personer i samma situation.
Ni får ursäkta men jag väljer att ägna den här bloggen åt John Terry. Det finns helt enkelt för många godbitar för att jag ska låta bli och dessutom är det ju mitt jobb att rapportera vad det skrivs om här i England.
Chelseas mittback - om ni nu har varit på mars de senaste dagarna - har ju vänsterprasslat med Wayne Bridges före detta flickvän, Vanessa Perroncel, och jagas nu av hela Storbrianniens moralpolis. Det kan till och med sluta med att han blir sparkad som engelsk landslagskapten på fredag eller lördag då han ska träffa Fabio Capello.
**********
Men vad var det då som fick Miss Perroncel att falla för den gifte Terry? Vad vet jag, men det är i varje fall inte svårt att föreställa sig John Terry i sängen. Det formar sig snabbt en vision av en gigant. En ledare. En man som vet vad han gör. En kille med leopardfilsingar kanske. En kille som slår sig själv för bröstet efter akten.
John Terry är inte en man som saknar självförtroende, den saken är klar.
**********
Terry verkar ha en omättlig sex-aptit. För några år sedan - kan vi nu läsa - satte han på en tjej med brutet ben och kryckor. På en toalett i en pub. Samma år hade han sex med 17-årige Jenny Barker i sin bil. Och - om jag har förstått det hela rätt - brukade han smyga in i Wayne Bridges hus när denne var borta och ha sex med en onämnd älskarinna. Åtminstone två page 3 tjejer, Lauren Pope och Linsey Dawn McKenzie (Jesus Christ, she’s never going to drown with those, som min engelske polare sa en gång) har också stått på menyn.
**********
Extra pinsamt för Terry att han blev vald till “Årets pappa” här i England förra året. Nästan - men bara nästan - lika illa som Henry Kissinger och Nobels fredspris.
**********
Media har inte varit nådig mot Terry. Så här skrev bland annat Sue Carroll i The Mirror: Let’s get this straight. John Terry is a cheating, low-life, cowardly, arrogant scumbag who believed he was untouchable. At 29, he looks closer to 40 with more lines on his face than a pools coupon – the price to be paid for years of brawling, womanising, boozing and urinating on bar-room floors.
A captain who believed himself fit to fill the boots of Bobby Moore. As if. He’s not even fit to lick them.
**********
Jag tror att affären med Bridge före detta flickvän (de gjorde slut i November och har en fyra år gammal son) var droppen som fick bägaren att rinna över. Människor här i England har fått nog av fotbollsspelare som Terry, som tror de kan göra precis hur som helst.
Själv har jag funderat på om det verkligen har någon betydelse fotbollsmässigt vad Terry gör utanför planen. Och i det här fallet tror jag det gör det. Som lagkapten för England behöver han samtliga spelares respekt och vissa Cityspelare har redan visat vad de tycker om Terry med sina “Team Bridge” tröjor. Kommer Gareth Barry, Shaun Wright-Phillips, Micah Richards och framför allt Bridge själv vilja ge allt för Terry i sommar? Skulle inte tro det.
Därför tycker jag Terry ska avgå som lagkapten.
Vad tycker ni ?
**********
Vem ska ta över som lagkapten då?
Kanske Steven Gerrard? Men nej, han slår ju ner djs när de inte spelar hans musik.
Kanske Wayne Rooney? Men nej, han har ju gått på bordell och frågat efter “mormorsex”. Inte helt lyckat.
Kanske Rio Ferdinand? Men nej, han har ju varit avstängd för att ha missat ett dopningstest och har finansierat våldsfilmer.
Kanske Ashley Cole? Men nej, han har ju också bedragit sin fru. Och det finns de som säger att han är girig också…
Kanske Micah Richards? Men nej, han har ju varit med i en sex-film som spreds som löpeld på nätet.
Nej, då var det inte så många kvar. Vilket gäng Capello har att göra med. Var är du Owen Hargreaves? Kom tillbaka. Snabbt.
**********
Terry försökte stoppa tidningarna från att publicera “nyheten” om hans affär men misslyckades till slut. Domaren som bestämde att tidingarna kunde skriva vad de ville delade dessutom ut en hård verbal smocka: -Det verkade som om John Terry ville stoppa tidningarna från att skriva om hans affär eftersom han då kunde förlora sina reklamkontrakt. Det verkade inte som om han brydde sig om de andra personernas känslor, sa han.
What a man.
**********
Men å andra sidan måste ju inte spelarna gilla varandra för att spela bra. Andy Cole och Teddy Sheringham hatade ju varandra till exempel (mer om detta nästa vecka). Och Tim Rich gjorde en intressant observation i söndagens Observer:
In April, Chelsea will travel to Old Trafford with its statue of the Holy Trinity – Best, Law and Charlton – the men who made Sir Matt Busby’s Manchester United. The three were sometimes icily distant from one another, although there is no suggestion that George Best’s roving eye ever settled on Norma Charlton.
**********
Jag måste dock skratta när skvallerblaskan News of the World får tag på en politiker som säger detta: -What a wonderful day for free speech. The courts have at last shown common sense by lifting the gagging order taken out by millionaire footballer John Terry. This judgment was a great victory for News of the World, a free press and a free speech.
Ha ha ha. Vilken idiot. OK, om Tony Blair hade misslyckats med att stoppa information om hur han invaderade Irak olagligt kanske vi hade kunnat hylla det fria ordet. Men John Terrys sex-begär? Vilket skitsnack. Engelsmännen är varken sämre eller bättre än andra nationaliteter: de vill bara läsa skvaller om rika människors ofta miserabla liv.
**********
Från en skandal till en annan (om jag ändå ska försöka ha något tema på dagens blogg. Derby County och Nottingham Forest möttes ju i en hatmatch i helgen och det resulterade i ett stort slagsmål. Ni vet väl att Nigel Clough är tränare för Derby och Billy Davies tränare för Nottingham. Davies blev sparkad av Derby för några år sedan medan Nigels pappa, Brian, tränade både Nottingham och Derby.
**********
Och nu har Davies anklagad “den fege” Clough för att ha knäat honom bakifrån under bråket. You really couldn’t make it up. Så här sa Davies: -Nigel gjorde bort sig. Han knäade mig på mitt högra ben. Jag kände det mycket väl. Jag hade inte brytt mig om han hade knäat mig i ansiktet men att göra det bakom ryggen på mig var bara fegt. Och det var därför jag vägrade att skaka hand med honom efter matchen.
-Han försökte säga att det var en olyckshändelse men han vet mycket väl att det inte var det. Han försöker bara vara smart. Nigel är en stor kille och jag är bara en liten kis från Glasgow. Om han ska bråka med någon så borde han bråka med någon i hans egen storlek. Men som tur är får jag inte blåmärken så lätt.
**********
Så till veckans fråga då: Vilken spelare har försökt sig på flest dribblingar i Premier League den här säsongen?
Många intressanta gissningar. Ricardo Fuller (för han vet ju inte hur man passar) från Zacke, Kevin-Prince Boateng (ha ha, lysande Linhem), Geovanni (Bandana-rama), Matt Jarvis (Izzy), Nicolas Anelka (Hampa, Kay), Matthew Etherington (verkligen left-field Guy Incognito) och sist men inte minst… Glenn Whelan (JonnyH).
Men rätt svar var Charles N’Zogbia. Mycket imponerande av FlashBanana, Pelle (igen! not just a pretty face…), lebemannen (lite många garderingar kanske men ändå), Ooooo to be a Gooner, kaskaj, Respect (också många garderingar), U turn if you want to (igen!), Att våga är att göra (självklart, nu får jag snart skicka ett pris. En Barnethalsduk kanske?), D-Hoff, Samuel Hultberg och Vicke Hallon (klockrent, en gissning bara).
**********
Jag behöver dessutom en gästbloggare till för nästa vecka. Kom igen nu fegisar. Någon av er vågar väl?
För några veckor sedan skulle jag lätt ha kallat Manchester Uniteds portugisiske ytter Nani för ett felköp. Jag skulle ha kallat honom överskattad. Jag skulle ha kallat honom en lovande talang som kom bort. A poor man’s Cristiano Ronaldo.
**********
OK, han må fortfarande vara en poor man’s Cristiano Ronaldo men igår på the Emirates var han magnifik. “Klacklyftningen” när han skuttade förbi Gael Clichy och Samir Nasri för 1-0 målet var genialisk. Dessutom har han börjat passa bollen i rätt ögonblick. Smekningen fram till Rooneys mål var perfekt.
**********
Jag undrar vad som har hänt. Kanske han vaknade upp på morgonen för matchen mot Hull hemma och tänkte: “Nä, nu fan har jag slarvat bort all den talang jag har länge nog.” Eller var det Sir Alex Ferguson som tog fram hårtorken och ställde in den på III?
Jag skulle gärna skriva om vad Nani sa efter matchen men hade svårt att förstå vad han sa på knackig engelska. Däremot gav assisterande tränaren Mike Phelan en ledtråd till Nanis plötsliga framfart : -I think now that Nani is showing, as they say, that the penny has dropped a little bit.
Snabbt översatt: Han förstår nu vad det krävs för att bli en verklig toppspelare.
**********
Det blev alltså 3-1 till United borta mot Arsenal och matchen var en taktisk triumf för Ferguson. United hade ofta 10 man i försvaret när Arsenal hade bollen och kontrade med magnifik precision. Att dessutom vinna mot en titelkonkurrent - på bortaplan - med båda ordinarie innerbackarna borta visar prov på en enorm mental styrka och bred trupp.
**********
Wayne Rooney har nu gjort 100 Premier Leaguemål och kommentatorerna sa något om att han hade gjort det snabbare än Cristiano Ronaldo. Kan det verkligen vara så? Färre matcher alltså?
Gillar kommentatorn från Evertonmålet mot Arsenal oktober 2002. Remember the name: Wayne Rooney.
**********
“A champions’ performance” sa Martin Taylor på Sky Sports och visste hade han rätt. Skönt även att se Arsene Wenger erkänna att United var bättre och att Arsenal fick skylla sig själva efter så många individuella misstag.
Han var “askgrå” i ansiktet när han pratade med pressen efteråt enligt kollegan på the Guardian och var ovanligt hård i kritiken mot sina spelare.
“We were naïve. We never had any cohesion, offensively or defensively. We were completely not at our level. Why? I believe there are some mental reasons in there.”
Men det är klart. Har man snackat hela veckan om hur spelarna är redo mentalt att ta nästa steg och belönas med en 1-3 förlust hemma så måste det kännas tungt. Framför allt eftersom senast han pratade om hur redo hans lag var förlorade de med 3-0 hemma mot Chelsea. Och nu väntar Chelsea på bortaplan nästa vecka. Hua.
**********
Wes Brown och Jonny Evans hade spelat tillsammans som mittbackar tre gånger den här säsongen före gårdagens match. Facit? 0 segrar. Nu kom första segern äntligen.
**********
Tänka sig att Dimitar Berbatov inledde en sådan här stormatch på bänken. Vem hade trott det för 18 månader sedan när han lämnade Tottenham.
**********
2-0 och 3-0 målen kom efter kontringar likt den som United gjorde mål på i Champions League semi-finalen. Tänk att Rooney inledde anfallet när han gjorde mål ungefär 70 meter från motståndarmålet. Han passade bollen till Nani och sprintade hela vägen fram till Arsenalmålet. Efter bedriften såg han knappt anfådd ut. Vilken fysik mannen har.
Arsenals “talisman” Cesc Fabregas hade en tung dag och jag tyckte det bästa beviset kom en bit in på den andra halvleken då han satte fart med bollen i mittcirkeln. Han kom ungefär 10 meter tittade upp och såg att han var omringad av fem Unitedspelare. Utan en enda medspelare i sikte. Han var helt ensam.
**********
Första halvtimmen var ganska jämn men sedan bytte Ferguson plats på Paul Scholes och Michael Carrick och den sista finjusteringen ledde till total dominans.
**********
Men nog om Arsenal-United nu. Ska försöka sammanfatta helgens övriga matcher på bästa sätt:
John Terry avgjorde för Chelsea mot Burnley men som ni har förstått var det inte hans mål som skapade rubriker i tidningarna den här helgen. Hans affär med Wayne Bridges flickvän hade ensamrätt på rubrikerna. Men mer om det i morgon. Chelsea vann alltså med 2-1 på Turf Moor - utan att spela speciellt bra - och nu är alltså Didier Drogba tillbaka. På tisdag - efter matchen mot Hull - kan Carlo Ancelottis lag vara fyra poäng före United och åtta poäng före Arsenal. Det ser ljust ut.
**********
Ligans (världens) rikaste lag mot ligans fattigaste lag. Money talks. Manchester City slog Portsmouth med 2-0. Emmanuel Adebayor spelade från start - och gjorde mål. Och nu har Portsmouth sålt Younes Kaboul till Tottenham också. Det blir konkurs eller the Championship i år för Pompey, det kan jag nästan lova.
**********
Jag förstår mig inte på Tottenhams transferaffärer. Nu har man köpt tillbaka Jermain Defoe, Robbie Keane, Pascal Chimbonda och Younes Kaboul. Vem blir nästa spelare att återvända till White Hart Lane? Erik Edman? Erik Thorstvedt? Jose Dominguez?
I helgen blev det 1-1 borta mot Birmingham efter Liam Ridgewells sena kvittering. Två poäng bortkastade i kampen om fjärdeplatsen men Alex McLeishs lag förtjänade nog en poäng. David Bentley ganska bra igen faktiskt. Men Vedran Corluka kan inte vara nöjd med sin insats vid kvitteringen. Bring back Maricio Taricco…
**********
Liverpool slog Bolton hemma med 2-0 men imponerade inte. Enda möjliga ljuspunkterna: Albert Riera börjar närma sig toppformen och Sotirios Kyrkiagos gör bra ifrån sig i mittförsvaret. På minussidan: David Ngog missade öppet mål och Steven Gerrard är långt ifrån toppformen. Liverpool är bara en poäng från fjärdeplatsen men på lördag väntar Everton och även om matchen är på Anfield håller jag David Moyes gäng som favoriter.
Dessutom har City lika många poäng - och två matcher mindre spelade.
**********
Everton slog Wigan med 1-0 borta och är i finfin form. Visserligen hade man lite tur på DW Stadium - Charles N’Zogbia sköt i ribban i slutminuten - men alla skadade spelare är snart tillbaka (Phil Jagielka och Mikel Arteta inte långt ifrån nu) och Philippe Senderos gjorde helt ok ifrån sig i sin Evertondebut.
Wigans målvaktsköp från Sporting Lissabon, Vladimir Stojkovic, har däremot haft det riktigt tungt i två matcher nu. Vad är det för fel på Mike Pollitt, Mr Martinez?
**********
Aston Villa gjorde mål för första gången på fyra ligamatcher och vann med 2-0 borta mot Fulham. Sir Alex Ferguson var där för att titta på Villa inför Ligacupfinalen samt nyinköpte försvararen Chris Smalling. Villa imponerade, det gjorde inte Smalling. Dessutom har det framkommit att Chelsea kunde ha fått försvararen gratis för 18 månader sedan. Nu har alltså United köpt honom för en summa som kan bli så hög som 130 miljoner kronor. Det svänger snabbt i fotbollens värld ibland.
Synd att David Elm var någon millimeter offside när han “satte” sin chans.
**********
Det blev oavgjort mellan West Ham och Blackburn och mellan Hull och Wolves. Mål blev det däremot i veckans höjdarfight i the Championship. Mellan Derby och Nottingham Forest. Mer om det i morgon.
**********
Veckans fråga: Vilken spelare har försökt sig på flest dribblingar i Premier League den här säsongen?
Och inget gnäll om att frågan är oklart ställd, thank you very much :-). Statistiken jag har säger: “Dribbles and runs attempted.” So get on with it and guess away.
Jag kan avslöja att Burnleys Chris Eagles är fyra på listan. Birminghams Cucho Benitez sexa. Elva? Det säger jag inte.
Varje vecka kör jag en “läsning på engelska” där jag väljer en artikel, krönika eller intervju från de engelska tidningarna som jag tycker har varit extra intressant under veckan som gått. Det ger mig chansen att uppmärksamma något som det troligtvis inte skrivits alltför mycket om i Sverige tidigare.
Den här veckan har jag fastnat för två artiklar. Den första är en intervju med den före detta Arsenal, West Ham och Wimbledon-anfallaren John Hartson som drabbades av cancer förra året. Han berättar bland annat om hur dum han var som inte gick till doktorn tidigare, hur han var nära att dö och hur han ångrar något otroligt att han sparkade Eyal Berkovic i huvudet den där dagen på West Hams träningsanläggning.
Den andra artikeln handlar om Evertons härliga mittfältare Marouane Fellaini. The Guardians Merseysidereporter Andy Hunter pratar med belgaren och hur hans form har förbättrats markant de senaste månaderna. Anledningen? Viruset som drabbade Fellaini i början av säsongen och satte sig i mittfältarens tänder gjorde att han inte kunde spela på toppen av sin förmåga.
Men nu är han tillbaka - och Everton är på väg uppåt.
